Min kära älskade förstfödde gör mig så vansinnig ibland (typ hela tiden när jag är ensam med barnen). Och jag förstår det. Han är inte ensam mera. Jag kan inte genast ta honom i famnen då han vill, eller genast följa med då han vill. Och det har jag ju nästan alltid gjort förr. Jag har haft svårt med det, försökt göra allt som det var förr och ha Sander som ett så litet hinder som möjligt. Försökt låta Arthur vara det lilla lilla barn han egentligen är. Så liten så. Men nu funkar det inte bara längre, han måste bli stor nu. Han måste vänta ibland, kan inte alltid komma i famnen och kan inte alltid ha mamma och göra allt. För om han var mammig förr så är han nu 100 gånger värre. Mamma är den enda som för göra nåt, den enda som får hjälpa med maten/drickan/hålla handen/klä på. Och det håller ju inte i längden, jag kan inte hela tiden vara där för två.
Mot Sander gör han inget, men nu märker jag att han är svartsjuk. Han vill i famnen när Sander ska ammas, han gör genast bus när jag håller Sander och är bara allmänt omöjlig. Han hör det han vill, han gör allt han inte får (kastar sina leksaker, bråkar med min dator, häller ut mjölken...) och är väldigt, väldigt påfrestande ibland. Och det är ju svårt att handskas med, för jag förstår honom men han kan inte bete sig så. Och sen när man är fast i en baby så kan man ibland inte reagera genast och visa att det inte är okej. Jobbigt. Och allt hör ju inte till storebrorskapet utan också ålder, men tror det är lite värre nu.
Men i alla fall, den insikt jag nu gjort är att JAG är den som måste leda honom genom denna förändring. Sander är här för att stanna och det måste också Arthur kunna leva med. Sander måste också få komma först ibland och då måste Arthur vänta. Samtidigt måste jag vara strikt med vad som är okej att göra och vad som inte är det. Sen ska jag fortsätta se Arthur och ge honom min fulla uppmärksamhet så ofta det är möjligt.
Megajobbigt att var förälder. Hur ska man veta vad som är bäst!? Och hur ska man orka.
5 kommentarer:
Jag glömmer alltid bort att Arthur är så liten. Tror liksom att man kan prata med honom och säga "vänt nu, jag kommer snart" och så fattar han. Men han är ju faktiskt 1,5 år yngre än Matheo.
Kämpa lite till! På två röda är de stora män som vill dricka kaffe och ha fyra grillkorvar till middag.
Jag tycker du har en bra linje, vissa regler men också mycket uppmärksamhet. Och det är ju jätte bra att han inte ger sig på Sander.
All kraft! Som Linn säger, tiden går fort.
Linn: De e ju de! Det går att prata lite men förståelsen är det nog sådär med. Kort tid är det ju nog egentligen fråga om. Tycker att Arthur riktigt just var såhär lite och han är nu ren 1 år 8 mån. Så snart har vi två megapojkar (för dehär blir inte små) som äter oss ur huset :)
Åsa: För mig var det viktigt att skriva inlägget, har varit lite borttappad och inte riktigt veta vad jag ska göra och vad min linje är. För tycker ju nog lite synd om honom när jag ställt till det såhär, när jag varit egoistisk och velat ha till barn nu så att jag sen nångång kan göra nåt annat.
Sen är det också bra att ha sånhär inlägg när jag efter några månader säger att allt var så lätt och gick som en dans på rosor.
Vi har lite samma här, dock är det inte bara jag som gäller utan även fadern, som tur är...
Mait har dock börjat nypa till Alma för att få uppmärksamhet så nu ignorerar vi hennes försök till det ( på bvc´s inrådan), lyfter bort henne och fortsätter sedan som om inget hänt. Det är jobbigt när det inte går att resonera med dem, de är ju pytte små våra stora och det är så förbaskat lätt att glömma, men samtidigt så är de storasyskon och måste lära sig att stå åt sidan i vissa lägen, precis som de små får vänta ibland också.
Mitt råd till alla som väntar en två är att lära ettan att allt inte kommer på direkten, det är bättre att de får lära sig vänta en minut eller fem redan från början än att det blir en bitter lärdom när syskonet kommer.
kram Kom ihåg att du är stark :-)
Liw: Det låter smart att låtsas som inget när hon nyper. Hos oss är allt som är ett nej så otroooligt roligt att göra så kan tänka att det bara gör saker värre. Har också märkt att ignorans i vissa situationer är bättre än uppläxning.
Skicka en kommentar