Jag har en såndär lugn mur runt mig just nu, en mur som gör att jag bara kan vara lugn och inte typ göra nåt annat, som tänka, för då kanske muren går sönder och jag blir otrevlig eller trött.
Som tur är jag i skolan och sku kunna söndra muren, men det är inte så lätt att slappna av, men hoppeligen har den smulat sönder tills jag är hemma igen.
Jag tyckte att en bra förmiddagssysselsättning för mig och Arthur var att gå till Sokos i Hagnäs och köpa kritor och mat. Ute ska han bara vara i famnen, så det är inte roligt att gå ut bara för han är lite tung.
Efter 5 minuter inne i Sokos klättra han ur vagnen. Sku plocka ut alla barnparaplyn, röra lite skor och allt annat smått. I S-market smula han sönder en massa lökskal, sku röra exakt alla frukter, blev och stå vid muminblöjorna i en evighet, sku plocka med sig allt möjligt, han placera en leverpastejtub bland med bröden (det var ju iaf rätt) och när den rulla i marken tyckte han det var så roligt att han börja slänga den i golvet, de frysta hallonen placera han i en annan frysdisk efter att ha burit omkring på dem en stund, och inte en enda gång att han sku följa mig dit vi sku gå. Det var nervprövande men vi klara det, eller jag klara det. Att samtidigt styra tom vagn, shoppa mat och ha ögon på 1 åring är inte så lätt. Då var jag stolt, och min mur hade börjat formas.
Nå, sen gick han med på att sitta i vagnen när vi sku hem, trodde jag. Det dög halva vägen. Sen sku han plocka isklumpar och springa under bilar (han var nära att göra det och då var jag kanske inte helt sådär jättelugn, blev ju så rädd). Men sen börja det. Skriket och tårarna. Han sku inte gå, inte åka vagn, inte vara famn utan bara skrek. Eller i famnen sku han väl vara men det är inte så lätt att bära honom, skuffa vagn och undvika att falla. Sluta med att jag bar skrikande unge under armen och skratta för det var ju så komiskt. Nå så länge skratta jag nu inte, men i början. Muren stärktes.
In sku han ju försås inte heller och när jag fått honom insläpad så satt jag honom skrikande och ligga på golvet och byggde lite på den egna muren. Här krävdes nåt nytt, nåt innovativt av mig. Jag börja sjunga (skrika?) arne alligator-sången och fick bort kläderna, satt på xboxen och arne cd i, gav riskaka och satt ungen på pottan. Lugn i huset en stund. Jag kände att dethär klarar jag.
Nå. Efter en halv timme ringde jag till Micke och bad att han sku komma hem. Då hade vi lagat middag tillsammans (färdigt liksom) och Arthur hade försökt "hjälpa" lite för mycket för mitt tålamod och sen sku han ha oliver till varje pris från kylskåpet och jag tänkte faktiskt inte öppna den oöppnade burken. Förklarde bara lugnt att jag ser att du vill ha oliver, nu tar vi inte dem. Och min lugna mur förstärktes. Han tjöt och drog mig i fingret mot kylskåpet och jag skratta. Lugn.
Slutligen kom Micke och jag var stolt över mig själv, för jag hade faktiskt hållits lugn under allt dethär, och det är vad jag kräver av mig själv.
Men vår snart 17 månaders pojke börjar få en starkare självständig vilja och har lite svårt att ta besvikelser, och så ska det ju vara, och då är det bra med en lugn mur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar