Vi har fått Arthur och sova och somna båda dagssömn och nattsömn (största delen, inatt till 6.15) i egen säng igen efter typ 1 månads uppehåll.
Men det är så jobbigt. Jag har svårt att somna utan honom i sängen och jag vaknar hela tiden, Micke klagar över att han inte sover dagssömn i vår säng så att han kan mysa sig brevid honom. Att sova med sitt barn är nog absolut det mysigaste jag vet, eller kanske att gå hand i hand. Men inom top tvåan är det.
Men jaa, vi vill inte ha en 10 åring i vår säng, och han sover ju bra i egen säng så vi måste bara vänja oss. Setr fram emot resan, då kan vi alla igen sova tillsammans.
4 kommentarer:
Jag är precis tvärtom min karl med. Ingen av oss sover särskilt bra med Mait i sängen så jag längtar tills vi har ordning på hennes sömn igen.. Dock är det ju hur mysigt som helst att vila dag med en goknul bredvid sig :-)
SV: Jag tror man måste skilja på arg och ledsen. Det är två helt olika känslor. Om jag börjar trösta när Mait blir arg kommer hon tro att det är "fel" att vara arg, det föder skuld och skam vilket jag hoppas att jag ALDRIG ger mina barn. När jag själv blev riktigt arg som barn var jag i princip okontaktbar utan det som funkade vara att låta mig "storma" och sedan prata om det. Men alla är olika och reagerar olika på samma känslor. Det är väl bara att prova sig fram antar jag :-) En av de viktigaste aspekterna är väl att barnet ej heller ska känna sig otrygg i något läge vilket många verkar använda som motargument mot att låta barnet "storma" klart...
Oj, nu var jag otydlig i min egen text. Jag sover hundra gånger bättre med honom i vår säng, det är jag som har svårt att somna när barnet inte färdigt ligger där och är gosigt. Men jag har sovit själv i säkert sådär 15-20 år så nu vänjer jag mig väl tillbaka igen.
Jag har nog svårt att skilja på arghet och ledsenhet, jag vet inte ens själv vad jag känner, bara att det är nåt negativt.
Men ja, du har så rätt, barn är så olika, och vissa behöver helt klart eget utrymme. Tycker bara det är grymt att helt ignorera barnen när de vrålar.
jag tycker att det är intressant med ilska och sorg. många kvinnor (mig själv inräknad) börjar gråta då de blir riktigt arga. Jag läste en undersökning som visade att små flickor ofta inte får bli arga och därför projicerar de ilska mot sorg och gråter således. Det är är okej för flickor att gråta, medan småpojkar får vara arga och bröjar således inte gråta vid ilska i vuxen ålder.
Men dethär är ju nu så svårt. Känner mig borttappad. Jag är lessen om jag inte får som jag vill eller hur? Men sen kan jag ju också vara arg för att jag inte får som jag vill. Vilket är jag slutligen?
Och är det bra eller dåligt att gråta vid ilska? Hur låter man barn vara arga om man inte vet om de är arga. Alltför komplicerat. Som tur ger jag kramar i varje situation så då kan det ju inte bli fel.
Och arghet är ju faktiskt ett fint ord från min sida =)
Skicka en kommentar