De e ju galna!

När Arthur var några månader hörde jag om nån som fått ett andra barn när det första var kring 2. Jag tyckte de var sinnessjuka, hur kan man orka med två små så tätt inpå?! Jag kunde inte ens förstå hur man kan tänka tanken att ha barn så snabbt efter första. När Micke på sjukhuset med Arthur skämta om "nästa år igen" fanns det inte ens en liten tanke om att det sku kunna hända på nytt inom några år, det var så främmande att ens kunna fundera på ett till. Ren när jag hade hunden och Arthur konstatera jag att det aldrig kommer att finnas två små barn hos oss.

Nå, jag hade fel. Det gick några månader, Arthur var 10 månader (ganska exakt 1 år sen) och vi bestämde att nu sku det vara dags, det passar ju så bra in i livssituationen och då kan Arthur också vara hemma längre, och likaså nästa barn. Då såg jag inget sinnessjukt i det. Men nu, nu tycker jag nog igen att andra som har runt två års åldersskillnad är helt galna. Va tänkte de liksom på?!

Men nu till problemet. Ett tredje barn. Det finns ju vissa som sen ännu får ett tredje barn med liten åldersskillnad till de andra. Det är nu i mina ögon helt otänkbart, fullständigt ofattbart. Galet liksom, hur orkar man? Jag är ju ren nu borttappad då ena ska ammas samtidigt som andra vaknar från tuppluren och bara sku villa vara i mammas famn, så var sku jag ha det trejde? Det sku ju bara bli tv-tittande dagarna i ända. Men jag är lite orolig och rädd att jag efter 1 år tycker att nu löper allt så bra att vi tar ett tredje, och sista, barn i samma veva. Men jag vet nu att det är nåt jag inte vill och jag hoppas så innerligt att jag ska komma ihåg det då med. Sander måste vara minimi 3 före jag ens tänker tanken. Och nu måste jag komma ihåg det.