2 månader kvar

Arthur vakna från dagssömnen men var ännu dåsig och ville mysa i min famn. Han måste ha varit så trött för han somna om i famnen och sov en halvtimme till. Och det var bara alltför mysigt, att kunna titta ner på sitt sött sovande barn. Månne jag nånsin mera kommer att ha Arthur sovande i min famn på dethär sättet?

Idag är det två månader kvar till den beräknade födseln. Har lite blandade känslor. Å ena sidan väntar jag så på att få träffa bökaren och se hurdan krabat det är (och sen känns det också tryggare att få ut den lilla ur magen) men sen är jag lite sorgsen för Arthurs skull. Sku ju villa att allt sku vara som förr för honom och att inte alltför mycket sku ändra, men nu är det ju ändå en stor förändring. Just nu är han så mega famnsjuk. När han vaknar kommer han genast i famnen, på morgonnatten kryper han tätt intill mig och fortsätter sova nära, nära, när han ser på tv vill han vara i famnen, han vill hela tiden att man kommer nånstans med honom och tar en i fingret.

Hur ska jag räcka till? Jag vill så kunna ge den närhet han är van vid, men å andra sidan kommer ju också det andra barnet att behöva mig. Tror att Arthur egentligen kommer att ta förändringen rätt bra, tror han kommer att gilla sitt syskon och villa vara med och hjälpa i syskonskötseln, men tror jag kommer att kräva för mycket av mig själv. Jag kräver att jag ska kunna vara lika närvarande som nu, att han ska få lika "bra" mat, lika mycket underhållning/aktiviteter, lika mycket famntid... Speciellt kräver jag att jag inte tappar tålamodet på honom, för han är ju ännu så pytteliten. En pytteliten storebror. Och det vet jag. Så fast han häller ut allt vatten, smular ner hela soffan eller inte vill sova så ska jag vara lugn. Det är ett måste.

Men kanske vårt hus sku kunna vara mera kaotiskt, och kanske vi kan äta lite färdigmat och kanske jag kan sova medan Micke leker med Arthur. Får se. Ska bli spännande. Hoppas 2 månader går snabbt.